Kroghs vardagscirkus

Den igår nämnda bloggaren och jag verkar ha hamnat i lite av en åsiktskiljaktighet vilket egentligen är ganska onödigt. Alla har vi våra olika åsikter om vad vi tror på och inte tror på när det gäller barn och hur dessa ska uppfostras. Och tur är väl kanske det för hur skulle det se ut om vi alla var stöpta i samma form?

Det är ingen lätt uppgift att vara förälder. De flesta vill ju sitt barn det bästa och att det ska växa upp till att bli en självständig, stark och trygg individ. Men vägen dit ser olika ut för olika föräldrar.

Mycket enkelt uttryckt kan man väl tillämpa tre olika typer av uppfostran. Den auktoritäre föräldern håller hårt på ordning och reda och tar ofta till våld och hot för att barnen skall lyda. Den danske familjeterapeuten Jesper Juul menar att barn som uppfostras med denna metod lär sig att underkasta sig förälderns vilja, men förlorar på samma gång respekten för såväl föräldern som för sig själv. Resultatet av den här typen av fostran kommer enligt Juul troligen först att framträda när barnet når tonåren, men då blir revolten också därefter. Den auktoritära uppfostrans raka motsats är den så kallade fria uppfostran där föräldrarna mer eller mindre blir en tjänstejon för sina barn. Barnen styr och föräldrarna anpassar sig. Men om föräldrarna inte vågar ta en konflikt och säga nej utan alltid säger ja ja till barnen, så menar Juul att dessa barn inte varken kommer att utveckla sin medfödda förmåga till empati eller sin sociala förmåga, vilket i sin tur kan leda till att barnen blir oroliga och bråkiga samt vill vara i centrum hela tiden, alternativt blir de inåtvända eller börjar skada sig själva genom att exempelvis skära sig eller få ätstörningar och så vidare när de kommer upp i puberteten.

Det Juul menar att man som förälder måste göra är inte att nödvändigtvis ge barnen en massa gränser utan att man som förälder måste respektera sina egna gränser. Om man som förälder exempelvis håller på med någonting som man väldigt gärna vill göra färdigt och barnet kommer och vill att man ska läsa en saga så kan man som förälder välja tre vägar:

•1.     Man säger argt till barnet att ser du inte att jag är upptagen och kör ut det ur rummet varpå barnet lär sig att det inte är okej att uttrycka ett önskemål och så småningom också kan börja känna sig värdelös. Fortsätter det här kan barnets självkänsla komma att ta skada och det börjar uttrycka sitt behov genom att exempelvis börja gnälla, klaga eller tjata. Eller också ger barnet upp och slutar uttrycka sina önskemål.

•2.     Tillämpar man fri uppfostran och genast avbryter det man håller på med och börjar läsa sagan för barnet är risken överhängande att barnet kommer att märka att detta inte är vad föräldern egentligen vill, vilket i sin tur kan skapa skuldkänslor och på längre sikt även det skada barnets självkänsla.

•3.     Det är enligt Juul helt okej att säga till barnet att nej jag vill inte läsa saga för dig just nu. Troligen kommer barnet att bli argt och frustrerat, men det kommer också att lära sig att det är okej att uttrycka ett önskemål och att säga nej och det leder i sin tur till att barnet lär sig att både respektera sina egna och andras behov och i framtiden också själv lär sig att säga nej och inte känna sig tvingad att säga ja bara för att någon uttrycker ett önskemål.

Vilken typ av uppfostrare tillhör då jag?. Ja, lite av varje skulle jag nog säga, men mest någonstans mittemellan. Jag kan inte säga att jag håller mig till en viss metod utan anpassar mig till situationen och så tror jag nog att det är för väldigt många föräldrar. Däremot anser jag att det är vi som föräldrar som är ledare i familjen, inte barnen. Men det innebär inte att man för den skull kuvar sina barn bara för att de inte alltid tillåts göra som de vill, eller för att jag vill att de ska lära sig somna i sina egna sängar. Att barnen skulle bli otrygga och kuvade för att jag inte tar upp dem när de skriker av ilska i sängen, det får ni kära läsare ursäkta, men det köper jag faktiskt inte. Men det lär väl i så fall visa sig när de kommer i tonåren. Nej, jag tror inte att tryggheten hänger på enbart det utan jag tror att det viktigaste man kan göra som förälder är att vara en närvarande förälder. Att lyssna på sina barn och vad de vill och inte vill. Men också att jag som förälder har lov att uttrycka vad jag vill och inte vill. Om det är att kuva sina barn att säga nej ibland, ja då kuvar jag mina barn.

Men som sagt det finns inte en enda sanning (och inget barn är det andra likt) och var och en är ju salig på sin tro. Jag är exempelvis fullständigt övertygad om att kolhydrater inte är vidare nyttigt för kroppen, men det här är inget som jag tänker tvinga på min omgivning genom att komma med pekpinnar vad gäller deras matvanor.

Vi har yttrandefrihet i Sverige och det är fantastiskt och något vi ska vara rädda om. Men om man vill få sin kunskap/erfarenhet att nå fram till andra människor, vuxna såväl som barn, så måste man också lära sig att förmedla den kunskapen utan att trampa andra människor på tårna för resultatet blir endast att de kommer att vända alla taggarna utåt och sluta lyssna. Att med pekpinnar och på ett sätt som kan uppfattas som nedvärderande tala om för andra det man tror på, är för mig att anse sig vara förmer än alla andra, och visst det har man all rätt att tycka att man är, men man ska också ha i åtanke att detta sårar och retar upp dem som utsätts för detta, vuxna såväl som barn. Resultatet? Ja, självkänslan hos den som känner sig påhoppad kan skadas, bekantskapen sägs upp eller också vågar folk inte uttrycka sina tankar längre. Med andra ord bör man tänka på hur det man skriver kan uppfattas av dem som läser det eller också får man finna sig i att folk blir uppretade.

Återigen är detta mina helt outbildade funderingar. Min BVC-sköterska sa vid ett tillfälle något som jag tror stämmer rätt bra - man får de barn man förtjänar!