Kroghs vardagscirkus

Jag läste ett blogginlägg idag som bara fick mig till att sucka och undra om det är ensamt och blåsigt högt däruppe på piedestalen som en del människor sätter sig själva på. Jag menar dem som tycks anse att de är perfekta och så mycket mer än oss andra vanliga dödliga. Det här blogginlägget nedgjorde, enligt min åsikt, föräldrar som ser till hela familjens välbefinnande och inte viger all sin tid till det lilla barnet.

Jag anser mig vara långt ifrån den perfekta föräldern, men jag är den bästa mamman till mina barn. I samhället och de kretsar jag umgås i råder det väldigt delade meningar om det här med att lära barnen sova i egna sängar. Så jag funderar på om jag är en sämre mamma för att jag har lärt båda våra barn att somna i sina egna sängar, trots att detta ibland har resulterat i någon enstaka kväll då barnet ifråga inte har varit av samma åsikt som mig och därför har skrikit ganska länge av ren ilska för att jag inte tar upp det ur sängen genast det skriker. Nej säger jag, jag är inte en sämre mamma för det därför att jag tror att även små barn testar sina föräldrar och försöker få sin vilja igenom. Jag anser att jag hör skillnad på ett skrik som beror på att barnet är ensamt och övergivet och om barnet är skitförbannat. Detta har resulterat i att vi idag har två barn som för det mesta somnar lugnt och tryggt i sina egna sängar. Skulle de sedan vakna under natten och inte komma till ro igen så får de självklart komma in i vår säng.

Är jag en sämre mor för att jag vill ha lite tid ensam med barnens far? Nej, det tycker jag faktiskt inte. Jag tror att barn faktiskt mår bäst av att få växa upp i en harmonisk familj med båda sina föräldrar och då krävs det faktiskt att man som föräldrar tar sig tid till varandra ibland. Annars tror jag risken är att man så att säga hamnar i otakt och att det till och med kan sluta med skilsmässa. Skilsmässotalen för äktenskap med barn under 1 år talar sitt tydliga språk. De är höga! Det är jobbigt att vara småbarnsförälder, för en del tär det otroligt mycket på förhållandet. Jag har ju faktiskt för avsikt att vara gift med min man även när barnen har flyttat hemifrån. Därför vill jag  ha lite tid själv med honom. Den tid vi får själva är oftast på kvällen och det kan ju faktiskt hända att man någon kväll är så pass pigg att man vill ha lite rajtantajtan. Det underlättas då av att barnen har lärt sig sova i sina egna sängar.

Är jag en sämre mamma bara för att vi valde att skaffa barn tätt, både för att vi ville ha tätt mellan barnen för att vi tror att de kan få stor glädje av varandra och rent ekonomiskt eftersom jag då fick samma föräldrapenning som med det första barnet och rent praktiskt - jag är mellan jobb så då kunde vi lika gärna skaffa de barn vi hoppades på att få och sedan kan jag söka jobb igen. Ja det är tufft att ha barn så tätt och det första barnet fick kanske inte så mycket tid med oss som han hade fått om vi hade väntat med syskon, men å andra sidan det får ju inte lillasyster heller. Vi prioriterar barnen över städning och annat så jag anser att de får tid med sina föräldrar ändå och jag anser mig alltså inte vara en sämre mamma för att vi har skaffat barnen tätt.

Är jag en sämre mamma för att jag inte läser spaltkilometer av barns utvecklingspsykologi? Näpp det tror jag faktiskt inte heller. Jag tror faktiskt att man kommer ganska långt med sunt förnuft. Sen läser jag väl en del utvecklingspsykologi i tidningar och nån enstaka bok har väl studerats också.  Uppfostran som tillämpas i det här huset är nog rätt lik den jag själv fick och så är det väl ganska ofta. Eftersom min kära mor har lyckats fostra fyra barn till starka, självständiga och skötsamma individer så tror jag faktiskt inte att hon var inne på helt fel spår och det utan en examen i barns utvecklingspsykologi.

Jag tror faktiskt att det barn behöver som förebilder är vanliga människor med alla sina fel och brister. Inte de människor som tror sig vara perfekta. Barn behöver kärlek och de behöver engagemang från sina föräldrar och att föräldrarna är goda förebilder, för att ha en chans att växa upp till bra individer och då tror jag nog att sova i egen säng eller samsovning, åldersskillnad mellan syskon och hur pålästa föräldrarna är i utvecklingspykologi och beteende spelar mindre roll.

Ja det var min helt outbildade åsikt!