Jag gråter
Jag gråter när jag läser i Aftonbladet om ettåriga Mercedes som dödades av ett rattfyllo i Rydaholm i söndags. Att en person som ett helt samhälle vet om har problem med alkohol och droger och som redan tidigare dömts för rattfylleri sätter sig bakom ratten, påverkad av både alkohol och droger, och under sin framfart dödar en liten flicka är en fruktansvärd tragedi. När man dessutom läser en intervju med mamman där hon berättar att sonen hade mördats i Göteborg i mars i år då undrar man hur man som förälder bara orkar gå vidare. Orkar man komma tillbaka efter att ha förlorat två barn på fyra månaders tid och dessutom på dessa brutala sätt? Och varför drabbas en del människor så hårt medan andra går igenom livet ganska oskadda? Jag lider med Mercedes föräldrar och ger mina egna barn en extra kram och är otroligt tacksam för det jag har själv.
Sen är ju allting relativt. Ibland kan jag få dåligt samvete för att jag gnäller för att det är påfrestande att vara hemma själv med barn som är sjuka och gnälliga som det var här igår. Jag får dåligt samvete för jag tänker på dem som har det mycket värre än jag. De som kanske har obotligt sjuka barn, eller de som lever i fattigdom, eller relationer som håller på att gå i kras för att bara nämna några få exempel. Jag är ju egentligen otroligt lyckligt lottad med två till synes friska barn, en man som jag älskar och vill leva ihop med, ett jobb som jag verkligen trivs med och en ekonomi som går runt. Vad har jag att gnälla över egentligen? Men i min lyckligt lottade värld så är det ju ändå så att när barnen blir sjuka och gnälliga här eller bara bråkar varandra, då blir det påfrestande i min värld - det är det jag menar med att allt är relativt.
Det jag generellt tror att många behöver bli bättre på är att uppskatta det de faktiskt har och inte hela tiden sträva efter mer. Självklart måste man få sträva efter olika mål också men ibland kanske man måste stanna upp och bara njuta av det man faktiskt har att vara tacksam över...som mina två barn som just nu slåss om datorn men de är i alla fall här och kan bråka...
Sen är ju allting relativt. Ibland kan jag få dåligt samvete för att jag gnäller för att det är påfrestande att vara hemma själv med barn som är sjuka och gnälliga som det var här igår. Jag får dåligt samvete för jag tänker på dem som har det mycket värre än jag. De som kanske har obotligt sjuka barn, eller de som lever i fattigdom, eller relationer som håller på att gå i kras för att bara nämna några få exempel. Jag är ju egentligen otroligt lyckligt lottad med två till synes friska barn, en man som jag älskar och vill leva ihop med, ett jobb som jag verkligen trivs med och en ekonomi som går runt. Vad har jag att gnälla över egentligen? Men i min lyckligt lottade värld så är det ju ändå så att när barnen blir sjuka och gnälliga här eller bara bråkar varandra, då blir det påfrestande i min värld - det är det jag menar med att allt är relativt.
Det jag generellt tror att många behöver bli bättre på är att uppskatta det de faktiskt har och inte hela tiden sträva efter mer. Självklart måste man få sträva efter olika mål också men ibland kanske man måste stanna upp och bara njuta av det man faktiskt har att vara tacksam över...som mina två barn som just nu slåss om datorn men de är i alla fall här och kan bråka...
Ibland...
...har man bara lust att gå ut och stänga dörren bakom sig och slippa höra när ungarna gnäller och bråkar. Idag har varit en sådan dag.
Natten var ganska stökig inatt då Jonathan kom in till oss vid 3-snåret och kröp upp i sängen. Men han kunde inte somna om utan låg och snurrade och sparkade främst Flemming både här och där. Till slut tröttnade Flemming och bar in honom i hans egen säng där Jonathan somnade efter ett tag och vi fick någon timmes mer sömn innan lilla fröken Krogh vaknade.
Hanna var feberfri imorse men eftersom jag ju inte visste om hon hade tänkt få feber senare under dagen så fick jag vabba (vård av barn) för första gången och stanna hemma med de båda juvelerna. Jonathan var väl på rätt hyfsat humör på förmiddagen men eftermiddagen har mest bestått av gnäll och mamma kan du hjälpa och kan inte och Hanna har ju inte varit på bättre humör hon. Och när Jonathan är ilsken så innebär det för det mesta att Hanna får utstå ganska mycket, varpå hon blir arg och ledsen. Jonathan måste absolut ha samma leksaker som hon eller sitta i samma stol som hon och så vidare.
Jag vet att det är ett helt normalt beteende men det blir ju inte mindre frustrerande för det när de bara är i luven på varandra. Jag slogs ju också ganska bra med mina syskon så jag vet ju hur det är.
Men det är inte lätt att vara förälder alla gånger. Många gånger så handlar ju sådan perioder som Jonathans kan inte om en alldeles normal del av utvecklingen men för en annan känns det som att han kan allt mindre själv och snart är han väl på väg att krypa tillbaka in i magen på mig igen. Jag kan ju ärligt säga att jag längtar tills han kommer ur det.
En annan sak som inte är lätt är hur man ska bete sig när Jonathan slår lillasyster för man vill ju inte bara ignorera det och låta dem hållas för det är inte okej att slåss. Men att skälla på honom funkar inte heller för det går in genom ena örat och ut genom det andra. Någon som har något bra förslag??
I vilket fall som så ligger de båda för natten nu och maken ska strax till gymmet och jag ska njuta av lugnet. Jag känner mig lite trött och sliten ikväll och imorgon börjar jag jobba redan 06.45. Men det ska bli skönt att få gå och jobba ;)
Natten var ganska stökig inatt då Jonathan kom in till oss vid 3-snåret och kröp upp i sängen. Men han kunde inte somna om utan låg och snurrade och sparkade främst Flemming både här och där. Till slut tröttnade Flemming och bar in honom i hans egen säng där Jonathan somnade efter ett tag och vi fick någon timmes mer sömn innan lilla fröken Krogh vaknade.
Hanna var feberfri imorse men eftersom jag ju inte visste om hon hade tänkt få feber senare under dagen så fick jag vabba (vård av barn) för första gången och stanna hemma med de båda juvelerna. Jonathan var väl på rätt hyfsat humör på förmiddagen men eftermiddagen har mest bestått av gnäll och mamma kan du hjälpa och kan inte och Hanna har ju inte varit på bättre humör hon. Och när Jonathan är ilsken så innebär det för det mesta att Hanna får utstå ganska mycket, varpå hon blir arg och ledsen. Jonathan måste absolut ha samma leksaker som hon eller sitta i samma stol som hon och så vidare.
Jag vet att det är ett helt normalt beteende men det blir ju inte mindre frustrerande för det när de bara är i luven på varandra. Jag slogs ju också ganska bra med mina syskon så jag vet ju hur det är.
Men det är inte lätt att vara förälder alla gånger. Många gånger så handlar ju sådan perioder som Jonathans kan inte om en alldeles normal del av utvecklingen men för en annan känns det som att han kan allt mindre själv och snart är han väl på väg att krypa tillbaka in i magen på mig igen. Jag kan ju ärligt säga att jag längtar tills han kommer ur det.
En annan sak som inte är lätt är hur man ska bete sig när Jonathan slår lillasyster för man vill ju inte bara ignorera det och låta dem hållas för det är inte okej att slåss. Men att skälla på honom funkar inte heller för det går in genom ena örat och ut genom det andra. Någon som har något bra förslag??
I vilket fall som så ligger de båda för natten nu och maken ska strax till gymmet och jag ska njuta av lugnet. Jag känner mig lite trött och sliten ikväll och imorgon börjar jag jobba redan 06.45. Men det ska bli skönt att få gå och jobba ;)
Avundsjuk
Ibland kan jag bli lite avundsjuk på min man som får gå iväg till jobbet på morgonen. Det jag är mest avundsjuk på egentligen, förutom att han får umgås med vuxna människor och vara Flemming och inte bara pappa en hel dag, är det faktum att han får gå på toaletten ifred. Ja men ibland ringer telefonen eller så kommer det någon och rycker i dörren hävdar han då till sitt försvar.
Ibland är det ju så att man skulle behöva få sitta i lugn och ro på toaletten och meditera en stund medans de grönskimrande gaserna bli allt tätare. Men är man hemma med småbarn ges det sällan någon chans till lugn och ro och gaserna sprids i hela huset eftersom dörren i allmänhet står på vid gavel.
Idag utspelade sig här följande scen. När Jonathan hade börjat äta lunch känner jag helt plötsligt att nu måste jag avvika härifrån varpå Jonathan börjar bli gnällig vid matbordet och han kan inte äta själv och sen vill han inte ha mer mat. Jag ber honom komma ut i badrummet så att jag kan hjälpa honom av med haklappen så att han kan tvätta av sig. Efter mycket övertalning kommer han i alla fall ut och då råkar det ju blåsa så pass ute att det hörs i fläkten i badrummet vilket han blir lite orolig över. Jag försöker förklara att det är bara vinden som blåser, det är inget farligt men han envisas med att han vill inte ha vinden. När jag för tredje gången försöker förklara att vinden kan man inte stänga av utan den gör som den vill så äntrar Hanna badrummet och propsar på att få sitta i knät. För husfridens skull får hon komma upp men vill genast ner och när hon kommer ner på golvet så vill hon upp igen allmedan Jonathan tjatar om att han inte vill ha vinden. Slutligen lyckas jag få Jonathan till att glömma vinden en stund, gör mig färdig på toaletten och får sedan byta Hannas bajsblöja.
Så till maken säger jag bara - telefonen kan man lämna på kontoret och rycker någon i dörren kan de uppsöka en annan toalett och du behöver minsann inte ha två kollegor med dig in på toaletten varav den ene ska sitta i ditt knä och den andra står bredvid med matrester runt munnen och tjatar om att han vill att det ska sluta blåsa.
Ibland är det ju så att man skulle behöva få sitta i lugn och ro på toaletten och meditera en stund medans de grönskimrande gaserna bli allt tätare. Men är man hemma med småbarn ges det sällan någon chans till lugn och ro och gaserna sprids i hela huset eftersom dörren i allmänhet står på vid gavel.
Idag utspelade sig här följande scen. När Jonathan hade börjat äta lunch känner jag helt plötsligt att nu måste jag avvika härifrån varpå Jonathan börjar bli gnällig vid matbordet och han kan inte äta själv och sen vill han inte ha mer mat. Jag ber honom komma ut i badrummet så att jag kan hjälpa honom av med haklappen så att han kan tvätta av sig. Efter mycket övertalning kommer han i alla fall ut och då råkar det ju blåsa så pass ute att det hörs i fläkten i badrummet vilket han blir lite orolig över. Jag försöker förklara att det är bara vinden som blåser, det är inget farligt men han envisas med att han vill inte ha vinden. När jag för tredje gången försöker förklara att vinden kan man inte stänga av utan den gör som den vill så äntrar Hanna badrummet och propsar på att få sitta i knät. För husfridens skull får hon komma upp men vill genast ner och när hon kommer ner på golvet så vill hon upp igen allmedan Jonathan tjatar om att han inte vill ha vinden. Slutligen lyckas jag få Jonathan till att glömma vinden en stund, gör mig färdig på toaletten och får sedan byta Hannas bajsblöja.
Så till maken säger jag bara - telefonen kan man lämna på kontoret och rycker någon i dörren kan de uppsöka en annan toalett och du behöver minsann inte ha två kollegor med dig in på toaletten varav den ene ska sitta i ditt knä och den andra står bredvid med matrester runt munnen och tjatar om att han vill att det ska sluta blåsa.
Lyx sedan man fick barn...
Att få barn vänder ju upp och ner på tillvaron för de flesta föräldrar. För en del blir skillnaden på livet före barn och efter barn enormt stor, för andra inte fullt så stor. För oss blev den nog inte fullt så stor i och med att vi när vi fick Jonathan redan hade ansvar för 6 st hundar så bundenheten fanns där till viss del redan. Inte heller tillhör jag dem som är så värst intresserad av att shoppa så den försämrade ekonomin påverkade inte denna delen av livet så värst mycket. Men det finns ett antal saker som man tog för givna, som var självklara så att säga, innan vi fick barn:
SÖMN
Innan barnen var det självklart att man skulle få sova en hel natt utan att bli störd. Man kunde titta på en film på TV som kanske slutade ganska sent utan att bekymra sig om man skulle få sova tillräckligt inför nästa dag. Idag är det lyx att få sova en hel natt ostört. Det inträffar kanske två gånger om året och de gångerna vaknar man på morgonen och undrar om ungarna fortfarande lever. Det är lyx att titta på en film på kvällen eftersom man aldrig vet hur natten kommer att bli och därför väljer att gå och lägga sig när Bolibompa är slut. Det är lyx att själv bestämma när man ska stiga upp, att ligga och dra sig en stund på helgen och småprata med maken är absolut ingen självklarhet längre. Det är absolut lyx när vi bara är två i sängen och därmed också slipper att ligga på kanten och balansera och få en spark i rygg eller mage medan barnet sover som en kung i mitten.
HYGIEN
Innan barnen var det en självklarhet att få sätta sig på toaletten så länge som man behövde. Idag är det lyx om man får stänga toalettdörren om sig och skita ifred utan ett barn som undrar vad man gör eller som absolut vill komma in i badrummet just då.
Det är också lyx att få duscha utan att ha ett öga riktat mot barnet samtidigt som man försöker hålla duschmunstycket med ena handen och hålla igen dörren till duschkarbinen med den andra. Det är definitivt lyx att ha samma kläder en hel dag och när man tar av dem på kvällen så har de fortfarande varken matfläckar eller kräkfläckar. Inträffar i stort sett bara om man har rymt från barnen en hel dag.
MÅLTIDER:
Långa sköna helgfrukostar tillsammans med maken där vi pratade om allt och ingenting är just nu bara ett minne blott. Idag är det lyx om man hinner dricka upp teet och kasta i sig maten innan barnen pockar på uppmärksamhet.
Förr var det en självklarhet att få laga middagen ifred, idag får man vara glad om man bara snubblar en gång över barnet som hänger i byxbenet eller slår kullerbyttor på golvet, eller kör bobby car så det bara visslar om det.
Middag tillsammans med maken i lugn och ro är också det ett minne blott. Idag är det lyx om man får äta en middag utan bakgrundsmusiken bestående av ilskna skrik från en trött unge som bara vill gå och sova medans det andra barnet kastar besticken på golvet, matar hundarna och spiller ut mjölken.
STÄDNING
Förr räckte det med att putsa fönstrena ett par gånger om året. De förblev rätt rena länge förutom möjligen ett och annat nosavtryck på särskilt utsatta fönster. Idag är man lycklig om fönstrena håller sig rena från små söta handavtryck en dag. Att handfatet i badrummet skulle hålla sig rent åtminstone ett par dagar var förut en självklarhet. Idag är man glad om det fortfarande är rent en timme efter man städade det. Vidare förväntar man sig numera att hela vardagsrumsgolvet skall vara belamrat med leksaker, liksom golvet i lekrummet. Det är lyx om man inte hittar leksaker i sängen när man ska gå och lägga sig, ja barnleksaker i alla fall
, eller ett sovande barn för den delen.
TID
Ja det har man inte mycket över sedan man fick barn. Idag är man glad om man lyckas klä på två barn kläder och ytterkläder och få ut dem i bilen och in med vagnen och packa skötväskan med allt som behövs och därtill göra sig någorlunda representabel och inte vara mer än 10 minuter försenad. De gånger man faktiskt är i tid känner man sig så duktigt att man vill ge sig själv en klapp på axeln.
Sen har vi ju det omtalade uttrycket egentid. Den tid man har som förälder att göra vad man vill och som var självklar innan man fick barn. Den tiden är idag en lyxvara utan dess like.
TV
Hmm vad är det? Dagarna då man bestämde själv vad man skulle se på tv eller över huvud taget hade tid att glo på tv är förbi. Nu rullar Lilla röda traktorn mer eller mindre konstant och vid 17.30 är det bolibompa som gäller.
Det jag saknar mest från livet innan barn är sömnen. Efter 2½ år med konstant sömnbrist så börjar man nu hallicunera om ett hotellrum, en helg, maken och jag. Att själv få bestämma när man ska stiga upp. Men som maken uttryckte det imorse - man säger att när barnen fyller 18 så får de bestämma själva, men det kanske är då som man som förälder får börja bestämma själv.
Men trots att de svarta ringarna och påsarna under ögonen känns permanenta och hjärnan går på halvfart, kläderna har kräkfläckar som inte går bort, huset blir stökigt fortare än vad jag hinner städa och man inte har så mycket tid med maken som man skulle önska så vill jag inte vara utan mina barn. Jag vill inte tillbaka till livet utan min familj. Kärleken till mina barn och min man och glädjen över att få dela deras vardag är så stor att den övervinner allt det man kanske har förlorat sedan de kom in i mitt liv. Och även om det känns som om barnen orsakar de grå håren som börjar bli allt fler så kompenseras det av den livsförlängande effekt som de har genom alla goda skratt som de ger oss och det är en förmån att få följa med i deras utveckling och att få se vad för personer de är och jag hoppas innerligt att jag och Flemming kommer att få vara med dem i deras, och ha dem i våra liv i väldigt många år framöver.
Kan man annat än älska dessa två juveler?
.
SÖMN
Innan barnen var det självklart att man skulle få sova en hel natt utan att bli störd. Man kunde titta på en film på TV som kanske slutade ganska sent utan att bekymra sig om man skulle få sova tillräckligt inför nästa dag. Idag är det lyx att få sova en hel natt ostört. Det inträffar kanske två gånger om året och de gångerna vaknar man på morgonen och undrar om ungarna fortfarande lever. Det är lyx att titta på en film på kvällen eftersom man aldrig vet hur natten kommer att bli och därför väljer att gå och lägga sig när Bolibompa är slut. Det är lyx att själv bestämma när man ska stiga upp, att ligga och dra sig en stund på helgen och småprata med maken är absolut ingen självklarhet längre. Det är absolut lyx när vi bara är två i sängen och därmed också slipper att ligga på kanten och balansera och få en spark i rygg eller mage medan barnet sover som en kung i mitten.
HYGIEN
Innan barnen var det en självklarhet att få sätta sig på toaletten så länge som man behövde. Idag är det lyx om man får stänga toalettdörren om sig och skita ifred utan ett barn som undrar vad man gör eller som absolut vill komma in i badrummet just då.
Det är också lyx att få duscha utan att ha ett öga riktat mot barnet samtidigt som man försöker hålla duschmunstycket med ena handen och hålla igen dörren till duschkarbinen med den andra. Det är definitivt lyx att ha samma kläder en hel dag och när man tar av dem på kvällen så har de fortfarande varken matfläckar eller kräkfläckar. Inträffar i stort sett bara om man har rymt från barnen en hel dag.
MÅLTIDER:
Långa sköna helgfrukostar tillsammans med maken där vi pratade om allt och ingenting är just nu bara ett minne blott. Idag är det lyx om man hinner dricka upp teet och kasta i sig maten innan barnen pockar på uppmärksamhet.
Förr var det en självklarhet att få laga middagen ifred, idag får man vara glad om man bara snubblar en gång över barnet som hänger i byxbenet eller slår kullerbyttor på golvet, eller kör bobby car så det bara visslar om det.
Middag tillsammans med maken i lugn och ro är också det ett minne blott. Idag är det lyx om man får äta en middag utan bakgrundsmusiken bestående av ilskna skrik från en trött unge som bara vill gå och sova medans det andra barnet kastar besticken på golvet, matar hundarna och spiller ut mjölken.
STÄDNING
Förr räckte det med att putsa fönstrena ett par gånger om året. De förblev rätt rena länge förutom möjligen ett och annat nosavtryck på särskilt utsatta fönster. Idag är man lycklig om fönstrena håller sig rena från små söta handavtryck en dag. Att handfatet i badrummet skulle hålla sig rent åtminstone ett par dagar var förut en självklarhet. Idag är man glad om det fortfarande är rent en timme efter man städade det. Vidare förväntar man sig numera att hela vardagsrumsgolvet skall vara belamrat med leksaker, liksom golvet i lekrummet. Det är lyx om man inte hittar leksaker i sängen när man ska gå och lägga sig, ja barnleksaker i alla fall
, eller ett sovande barn för den delen.TID
Ja det har man inte mycket över sedan man fick barn. Idag är man glad om man lyckas klä på två barn kläder och ytterkläder och få ut dem i bilen och in med vagnen och packa skötväskan med allt som behövs och därtill göra sig någorlunda representabel och inte vara mer än 10 minuter försenad. De gånger man faktiskt är i tid känner man sig så duktigt att man vill ge sig själv en klapp på axeln.
Sen har vi ju det omtalade uttrycket egentid. Den tid man har som förälder att göra vad man vill och som var självklar innan man fick barn. Den tiden är idag en lyxvara utan dess like.
TV
Hmm vad är det? Dagarna då man bestämde själv vad man skulle se på tv eller över huvud taget hade tid att glo på tv är förbi. Nu rullar Lilla röda traktorn mer eller mindre konstant och vid 17.30 är det bolibompa som gäller.
Det jag saknar mest från livet innan barn är sömnen. Efter 2½ år med konstant sömnbrist så börjar man nu hallicunera om ett hotellrum, en helg, maken och jag. Att själv få bestämma när man ska stiga upp. Men som maken uttryckte det imorse - man säger att när barnen fyller 18 så får de bestämma själva, men det kanske är då som man som förälder får börja bestämma själv.
Men trots att de svarta ringarna och påsarna under ögonen känns permanenta och hjärnan går på halvfart, kläderna har kräkfläckar som inte går bort, huset blir stökigt fortare än vad jag hinner städa och man inte har så mycket tid med maken som man skulle önska så vill jag inte vara utan mina barn. Jag vill inte tillbaka till livet utan min familj. Kärleken till mina barn och min man och glädjen över att få dela deras vardag är så stor att den övervinner allt det man kanske har förlorat sedan de kom in i mitt liv. Och även om det känns som om barnen orsakar de grå håren som börjar bli allt fler så kompenseras det av den livsförlängande effekt som de har genom alla goda skratt som de ger oss och det är en förmån att få följa med i deras utveckling och att få se vad för personer de är och jag hoppas innerligt att jag och Flemming kommer att få vara med dem i deras, och ha dem i våra liv i väldigt många år framöver.
Kan man annat än älska dessa två juveler?
.