Jag gråter när jag läser i Aftonbladet om ettåriga Mercedes som dödades av ett rattfyllo i Rydaholm i söndags. Att en person som ett helt samhälle vet om har problem med alkohol och droger och som redan tidigare dömts för rattfylleri sätter sig bakom ratten, påverkad av både alkohol och droger, och under sin framfart dödar en liten flicka är en fruktansvärd tragedi. När man dessutom läser en intervju med mamman där hon berättar att sonen hade mördats i Göteborg i mars i år då undrar man hur man som förälder bara orkar gå vidare. Orkar man komma tillbaka efter att ha förlorat två barn på fyra månaders tid och dessutom på dessa brutala sätt? Och varför drabbas en del människor så hårt medan andra går igenom livet ganska oskadda? Jag lider med Mercedes föräldrar och ger mina egna barn en extra kram och är otroligt tacksam för det jag har själv.

Sen är ju allting relativt. Ibland kan jag få dåligt samvete för att jag gnäller för att det är påfrestande att vara hemma själv med barn som är sjuka och gnälliga som det var här igår. Jag får dåligt samvete för jag tänker på dem som har det mycket värre än jag. De som kanske har obotligt sjuka barn, eller de som lever i fattigdom, eller relationer som håller på att gå i kras för att bara nämna några få exempel. Jag är ju egentligen otroligt lyckligt lottad med två till synes friska barn, en man som jag älskar och vill leva ihop med, ett jobb som jag verkligen trivs med och en ekonomi som går runt. Vad har jag att gnälla över egentligen? Men i min lyckligt lottade värld så är det ju ändå så att när barnen blir sjuka och gnälliga här eller bara bråkar varandra, då blir det påfrestande i min värld - det är det jag menar med att allt är relativt.

Det jag generellt tror att många behöver bli bättre på är att uppskatta det de faktiskt har och inte hela tiden sträva efter mer. Självklart måste man få sträva efter olika mål också men ibland kanske man måste stanna upp och bara njuta av det man faktiskt har att vara tacksam över...som mina två barn som just nu slåss om datorn men de är i alla fall här och kan bråka...

Idag fick vi besök av mormor och morfar och barnen lyckades lura upp mormor på studsmattan trots värmen :)

Jag tror faktiskt att hon hade lika roligt som barnen ;)

Igår åkte Hanna och jag in till Karlskrona och shoppade lite. Ja det blev ju en fika på Lennart's också ;)


Flemming och Jonathan styrde istället kosan mot Kristianopel för det årliga traktorracet. Jonathan passade också på att rida på en ponny och klättra upp och provsitta en traktor.

En dag när vi var uppe hos mina föräldrar så fick Hanna och Hugo prova på att åka skrinda efter deras labradorhane Oskar. Oskar har inte dragit skrinda så många gånger innan så han var lite osäker men det blev en åktur i alla fall.

För några veckor sedan var Jonathan och Flemming på monsterrace i Tingsryd. Detta är stort för Jonathan att få åka på och han har redan talat om att han vill åka nästa år också. Extra stor blev det när han fick en autograf från föraren av den coolaste monsterbilen Thor.

Årets skatteåterbäring gick till en stor studsmatta till barnen och oj vad roligt de har haft med den. De går till och med ut när det regnar och hoppar på den och så kommer de in och är sjöblöta och iskalla. Helst ska de ju också bara ha underkläderna på sig också :/
Igår när vi hade ätit lunch så hade Hanna en lite uppvisning för oss och som ni hör så var det svårt att hålla sig för skratt ;)

Hur låter en tysk jaktterrier som inte får bada?


Hur låter en wachtelhund som inte får bada? Inte särskilt mycket ;)

Idag fyller vår minsting - Hanna - hela 3 år. Tiden går rätt fort. Idag blev det bara några få paket till lilla fröken eftersom hon tidigare i år fick en cykel av oss. Det stora firandet blir på lördag då resten av släkten kommer på kalas för att fira både mig och Hanna. Så idag blev det bara en lite prinsessbakelse till en lite prinsessa.


För övrigt så firar Flemming och jag också 10 år ihop idag. De tio åren har också gått fort samtidigt som det känns som om det var ett tag sedan...

De här sötnosarna såg vi hemma hos mina föräldrar idag. Det är myskankungar.
 


Och här kommer en bild på undulatungen. Den är lite smutsig men vad annat kan man bli när man har vuxit upp i en jordhåla?

När man läsar handböcker om undulater så står det att för att de ska föröka sig så måste det vara en jämn temperatur i rummet och en jämn luftfuktighet samt en holk och så vidare. En av mina honor ute i voljären har helt enkelt tagit sig ner under cementplattorna och lagt äggen där nere. Under tiden hon har ruvat så har det varit minusgrader någon natt också. Eftersom jag är rädd att krossa vad som finns där under så vet jag inte hur många ägg eller hur många som har kläckts. Men en unge hade i alla fall klättrat upp idag. Så uppenbarligen klarar de av det utan holk och en viss temperatur. Fast det är klart förutsättningarna är väl bättre för att alla ägg ska kläckas med rätt temperatur och luftfuktighet ;)

Bild på ungen kommer senare men på följande film ses nog alla arter som jag har i voljären, dvs undulater, zebrafinkar, kakariki och nymfkakaduor (tidigare nymfparakiter).




Och på tal om fågelungar så såg vi de här sötnosarna hemma hos mina föräldrar förra helgen.




Sedan dess har det dessutom kläckts ett helt gäng med myskankor om någon skulle vilja ha sådana. Ser ut så här som vuxna och älskar "mördarsniglar"

Igår kom två små spöken på besök hos oss...

Efter månader av funderande fattade jag nyligen beslutet att det var dags för Mimmi att vandra vidare till andra sidan regnbågsbron och igår morse åkte Flemming och jag till veterinären där hon fick somna in. Hon var nästan 14 år gammal och egentligen oförskämt pigg i kroppen. Men hon hörde dåligt, såg sämre och kändes allmänt otrygg. Så knoppen var inte med även om kroppen var det. Jag kände att vi inte kunde erbjuda henne ett bra liv längre. Dessutom var det gruff med jämna mellanrum mellan henne och kanske framförallt Aika. Mimmi var inte redo att kliva ner i rangordning ännu medan Aika tyckte att hon i många lägen betedde sig konstigt vilket resulterade i slagsmål. Så hellre än att hon skulle bli ihjälslagen och för att hon skulle få slippa känna sig otrygg så valde jag att låta henne få somna in. Men det är min själ inte lätt när hunden fortfarande är så pass pigg i kroppen trots ålder. Det är ett fruktansvärt jobbigt beslut att fatta men jag känner att det var rätt beslut för henne.
Men i och med det beslutet så är mitt liv med papillon troligen till ända. Den dagen jag köper en ny egen hund igen kommer det troligen att bli av en annan ras. Men det kommer nog att dröja ett bra tag innan jag känner att jag har tid med en ny hund.