Jag gråter
Jag gråter när jag läser i Aftonbladet om ettåriga Mercedes som dödades av ett rattfyllo i Rydaholm i söndags. Att en person som ett helt samhälle vet om har problem med alkohol och droger och som redan tidigare dömts för rattfylleri sätter sig bakom ratten, påverkad av både alkohol och droger, och under sin framfart dödar en liten flicka är en fruktansvärd tragedi. När man dessutom läser en intervju med mamman där hon berättar att sonen hade mördats i Göteborg i mars i år då undrar man hur man som förälder bara orkar gå vidare. Orkar man komma tillbaka efter att ha förlorat två barn på fyra månaders tid och dessutom på dessa brutala sätt? Och varför drabbas en del människor så hårt medan andra går igenom livet ganska oskadda? Jag lider med Mercedes föräldrar och ger mina egna barn en extra kram och är otroligt tacksam för det jag har själv.
Sen är ju allting relativt. Ibland kan jag få dåligt samvete för att jag gnäller för att det är påfrestande att vara hemma själv med barn som är sjuka och gnälliga som det var här igår. Jag får dåligt samvete för jag tänker på dem som har det mycket värre än jag. De som kanske har obotligt sjuka barn, eller de som lever i fattigdom, eller relationer som håller på att gå i kras för att bara nämna några få exempel. Jag är ju egentligen otroligt lyckligt lottad med två till synes friska barn, en man som jag älskar och vill leva ihop med, ett jobb som jag verkligen trivs med och en ekonomi som går runt. Vad har jag att gnälla över egentligen? Men i min lyckligt lottade värld så är det ju ändå så att när barnen blir sjuka och gnälliga här eller bara bråkar varandra, då blir det påfrestande i min värld - det är det jag menar med att allt är relativt.
Det jag generellt tror att många behöver bli bättre på är att uppskatta det de faktiskt har och inte hela tiden sträva efter mer. Självklart måste man få sträva efter olika mål också men ibland kanske man måste stanna upp och bara njuta av det man faktiskt har att vara tacksam över...som mina två barn som just nu slåss om datorn men de är i alla fall här och kan bråka...
Sen är ju allting relativt. Ibland kan jag få dåligt samvete för att jag gnäller för att det är påfrestande att vara hemma själv med barn som är sjuka och gnälliga som det var här igår. Jag får dåligt samvete för jag tänker på dem som har det mycket värre än jag. De som kanske har obotligt sjuka barn, eller de som lever i fattigdom, eller relationer som håller på att gå i kras för att bara nämna några få exempel. Jag är ju egentligen otroligt lyckligt lottad med två till synes friska barn, en man som jag älskar och vill leva ihop med, ett jobb som jag verkligen trivs med och en ekonomi som går runt. Vad har jag att gnälla över egentligen? Men i min lyckligt lottade värld så är det ju ändå så att när barnen blir sjuka och gnälliga här eller bara bråkar varandra, då blir det påfrestande i min värld - det är det jag menar med att allt är relativt.
Det jag generellt tror att många behöver bli bättre på är att uppskatta det de faktiskt har och inte hela tiden sträva efter mer. Självklart måste man få sträva efter olika mål också men ibland kanske man måste stanna upp och bara njuta av det man faktiskt har att vara tacksam över...som mina två barn som just nu slåss om datorn men de är i alla fall här och kan bråka...
Kommentarer
Trackback