Äntligen!
Vi ringde till Tallkotten i morse och kollade om det var okej att Jonathan kom dit idag och det var det så han blev ju glad att få träffa kompisarna igen. Fast han var lite blyg precis när han kom in, men så fort en av dagbarnvårdarna tog honom i handen och gick iväg så släppte det. När jag kom och hämtade honom så höll han på att "laga mat" och Susanne som har öppna förskolan utbrister när hon får syn på mig - vet du vad han sa för en stund sen? Fy fan vad varmt. Han var så inne i leken att de vuxna som hörde det knappt kunde hålla sig för skratt. När jag sen sa till Jonathan att nu måste vi åka hem så ville han naturligtvis inte det - inte förrän han hade druckit två koppar kaffe, då följde han med utan problem.
Efter mellanmålet gick vi upp i skogen en sväng så att Jonathan fick gå lite. Det var en runda som tog ungefär en timmer och han gick nästan hela själv. Hanna tyckte väl inte att det var fullt så spännande utan somnade på halva vägen.
Efter lunch var det lite lek i lekrummet och sedan bar det av ut igen för att rasta av hundarna lite. På den promenaden såg vi ett par tecken på att våren nog är i antågande. Nämligen att antalet traktorer vid Sundahls maskinaffär har ökat kraftigt och att det nu står lite motorcyklar utanför Jonsons Bikes. Motorcyklar är lite vår för mig när de börjar plockas fram och synas på vägarna igen. Inte för att jag själv är intresserad av dem men ändå.
Hanna hon fortsätter att öva stenhårt på att ställa sig upp mot det mesta. Hon är väldigt förtjust i brorsans Bobby Car.
Tänk om man själv hade samma motivation att få ordning på musklerna i kroppen och då särskilt de fram på magen som jag tror har gått i permanent viloläge efter graviditeterna. Nja om sanningen ska fram var de väl inte så värst framträdande innan heller 
Äntligen börjar vi förresten få njuta av den goe, glade killen som Jonathan egentligen är här hemma också. Dagbarnvårdarna har ju nästan inte trott mig när jag har sagt att han hemma är tjurig, grinig och nästan utan tålamod. Den pojken som de ser är ju raka motsatsen. Men nu börjar han alltså dyka upp här hemma också och han verkar lugnare och mer harmonisk vilket också gör att vi inte alls hamnar i luven på varandra så ofta. Dessutom har han, förutom natten då han hade kräksjukan, sovit bättre också. Så det här hoppas vi verkligen håller i sig!