Till Minne
Ett av de jobbigaste besluten som man ibland måste fatta som hundägare är att beslutet att avliva hunden. Beslutet kan vara lite lättare att fatta när man ser att hunden har fysiskt ont så som min hane Mark som jag fick ta bort för snart tre år sedan. Han hade haft problem med ryggen i många år, men en helg blev han helt plötsligt karpryggad och skrek bara man tittade på honom. Jag anade redan när jag ringde jourveterinären hur det hela skulle sluta. Veterinären var helt underbar och sa att visst kan vi pröva att ge honom en massiv dos kortison, men jag kände själv att jag ville inte låta Mark plågas mer, det var helt enkelt dags.
Men beslutet är väldigt mycket svårare att fatta när man bara misstänker att hunden så att säga är sjuk i själen, inte mår bra psykiskt och inte verkar ha någon livsglädje. Jag anser att man som hundägare har skyldighet att se till att hunden har ett värdigt liv och livsglädje. Därför har beslutet att ta bort Linus vuxit fram under en längre tid nu, helt enkelt därför att Linus inte verkade leva utan bara existera. Han var rädd för barnen och hade börjat nafsa dem , rädd för smällar, ville inte att man skulle ta i honom, ville inte gå ut och gå när det var mörkt ute, och vågade ofta inte äta sin mat om barnen var vakna. Det är inget liv för en hund. Så efter en lång tids funderande fattade jag beslutet att det var dags för honom att få fortsätta till ett bättre ställe. Det har han fått göra idag och fy tusan va jobbigt det är. Döden är så fruktansvärt definitiv. Men på sätt och vis är det också en fantastisk förmån som man har som djurägare - att faktiskt kunna hjälpa djuret att få slut på lidandet. Jag har i mitt arbetsliv stött på gamla människor som också har tappat livslusten och inget hellre vill än att få somna in. Men dessa tvingas fortsätta i alla fall...
Vi hade fått en tablett med lite ångestdämpande och avlappnande medicin av veterinären och den här fick han när han låg bredvid mig i soffan en knapp halvtimme innan vi skulle åka. Helt plötsligt när jag sitter och smeker hans huvud så vänder han upp magen och vill bli kliad där. Jag kan helt ärligt inte komma ihåg när detta hände senast och även om tårarna rann så kändes det samtidigt som om jag hade fattat rätt beslut eftersom det då blev ganska tydligt att han inte alls mådde bra. Kanske också att man kände ett stygn av dåligt samvete att man inte hade gjort något tidigare. Efter ytterligare en dos lugnande hos veterinären så vandrade han vidare i stort sett så fort han fick den sista sprutan. Ett lugnt slut.
Sjöfjärilens Zane 990401-100421
Det finns en dikt som på svenska heter Regnbågsbron som går så här:
På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,
så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner
så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken,
och våra vänner har det varmt och skönt.
Alla djur som har varit sjuka och gamla
blir återställda till hälsa och vigör;
de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,
precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak;
de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans,
men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset,
hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut
i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte,
dina händer smeker på nytt det älskade huvudet,
och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur
som så länge varit frånvarande från ditt liv
men aldrig från ditt hjärta.
Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...
Författare okänd...
Jag tillhör dem som tror att det inte bara tar slut när man dör utan att man fortsätter någon annanstans. I mitt inre ser jag därför Linus som nu är trygg och frisk och som återigen hälsar på sin far Mark. Sedan springer han iväg och nosar över ängarna med öronen bakåt och vinden fladdrande i svansen, precis som han gjorde på fältet idag innan vi åkte till veterinären. Äntligen lycklig igen och en dag när min tid här är slut så kommer vi att träffas igen.